Ersättning för kränkning

Ersättning för kränkning lämnas vid brott som inneburit ett angrepp på den skadelidandes personliga integritet, vilket i detta sammanhang bäst kan beskrivas som dennes privatliv och människovärde. Rätten till kränkningsersättning förutsätter en brottslig handling. Dessutom krävs att kränkningen varit allvarlig. Enligt skadeståndsrättslig praxis uppskattas en allvarlig kränkning till ett belopp om lägst 5 000 kronor. Är kränkningen inte att anse som allvarlig är den inte heller möjlig att ersätta.

Utgångspunkten vid bestämmande av kränkningsersättning är en skönsmässig bedömning utifrån förhärskande etiska och sociala värderingar. Av betydelse är i första hand den kränkning som typiskt sett kan anses ha uppkommit genom angreppet. Ersättningen bestäms alltså i stor utsträckning med ledning av objektiva faktorer. Detta hindrar inte att man i särskilda fall kan ta hänsyn till intensiteten i den skadelidandes egna upplevelser av kränkningen.1

Vid bedömningen av kränkningsersättningens storlek ska samtliga relevanta omständigheter kring handlingen beaktas. Av central betydelse är vilket brott det rör sig om. Övergrepp som upprepas eller sker under en längre tid innebär typiskt sett svårare kränkningar av den personliga integriteten än om motsvarande angrepp sker vid endast ett tillfälle.2 I 5 kap. 6 § skadeståndslagen anges ett antal omständigheter som särskilt ska beaktas när kränkningsersättningen bestäms. Hänsyn ska tas till om den brottsliga handlingen haft förnedrande eller skändliga inslag och om den varit ägnad att framkalla allvarlig rädsla för liv eller hälsa. Det har också betydelse om angreppet har riktat sig mot någon med särskilda svårigheter att värja sin personliga integritet eller om gärningen har inneburit missbruk av ett beroende- eller förtroendeförhållande. En annan omständighet som kan medföra en högre ersättning är om gärningen varit ägnad att väcka allmän uppmärksamhet.

Vid bestämmande av kränkningsersättning ska även beaktas om angreppet strider mot grundläggande samhällsvärderingar, till exempel principen om alla människors lika värde.3 Om ett motiv till brottet har varit att kränka en person på grund av dennes etniska ursprung eller sexuella läggning lämnar Brottsoffermyndigheten därför normalt ersättning med ett högre belopp än om det inte funnits ett sådant motiv.

Om en person utsätts för flera brott under ett och samma händelseförlopp gör Brottsoffermyndigheten en sammanvägd bedömning när kränkningsersättningens storlek bestäms. Detsamma gäller i fall där brottsoffret utsatts för upprepade brott av samma person under en sammanhållen tidsperiod. Denna princip har utvecklats och fastslagits av Högsta domstolen i rättsfallet ”Kränkningsbestämningen” NJA 2018 s. 1083. Om en person utsätts för upprepade brottsliga handlingar av likartat slag eller som sker i ett sammanhang ska enligt domstolen en helhetsbedömning av den samlade kränkningen göras.

Förmögenhetsbrott som exempelvis skadegörelse, stöld och bedrägeri ger normalt sett inte rätt till kränkningsersättning.4 Avsteg från denna huvudregel kan göras i de fall den brottsliga gärningen även innefattat ett angrepp på den skadelidandes person, frihet, frid eller ära. Som exempel kan nämnas rån och utpressning, där ersättning lämnas för den kränkning det innebär att utsättas för hot eller våld, eller grov stöld i form av väskryckning där kränkningsgrundande ofredandemoment kan förekomma.

1 Prop. 2000/01:68 s. 51
2 A. prop. s. 52.
3 A. prop. s. 53.
4 Se bland annat a.a. prop. s. 65 och NJA 2019 s. 607.