Förutsättningar för brottsskadeersättning

Brottsskadeersättning kan lämnas för personskada, kränkning, sak- och ren förmögenhetsskada samt till barn som bevittnat brott mellan närstående, utifrån de förutsättningar som anges i brottsskadelagen.

En grundläggande förutsättning för brottsskadeersättning är att sökanden har skadats till följd av brott. Brottet ska också, som huvudregel, vara polisanmält. För att ersättning ska kunna lämnas krävs vidare att sökanden i skälig utsträckning har bidragit till att det anmälda brottet kan utredas. Om gärningspersonen är känd krävs i princip en fällande dom, ett godkänt strafföreläggande eller ett beslut om åtalsunderlåtelse. I vissa fall har det, trots att gärningspersonen är känd, inte gjorts någon prövning av ansvaret i det straffrättsliga förfarandet. Det kan handla om att gärningspersonen har avlidit, lämnat landet eller är under 15 år. För att brottsskadeersättning i dessa fall ska kunna lämnas krävs att den misstänkte har erkänt under polisutredningen eller att det på annat sätt klart framgår att denne har begått brottet. Om gärningspersonen är okänd krävs att det är övervägande sannolikt att sökanden har blivit skadad genom brott. Bedömningen görs utifrån polisens utredningsmaterial, medicinsk dokumentation samt eventuellt övrigt underlag som sökanden har lämnat till Brottsoffermyndigheten.

Brottsskadeersättning kan bara lämnas om skadan inte ersätts helt på annat sätt, till exempel genom skadestånd från gärningspersonen eller via försäkring. Genom Kronofogdens utredning av gärningspersonens ekonomiska situation ska det framgå att denne saknar medel och tillgångar för att betala skadeståndet. I fall där skadevållaren är under 18 år när brottet begicks ska också dennes vårdnadshavare sakna betalningsförmåga.

När en domstol har dömt flera personer att solidariskt betala ett skadestånd förekommer att en av dem vill ingå ett avtal med brottsoffret som innebär att denne betalar ”sin del” av skadeståndet mot att brottsoffret avstår från ytterligare krav mot personen ifråga. Det är viktigt att vara medveten om att en sådan överenskommelse kan begränsa möjligheten till brottsskadeersättning. I en grupp av gärningspersoner där alla är solidariskt ansvariga för skadeståndet kan det vara just den som vill träffa avtalet som är den ende som har betalningsförmåga. Ett avtal som begränsar brottsoffrets möjlighet att kräva hela beloppet från den gärningspersonen kan få till följd att någon brottsskadeersättning inte kan lämnas. Så länge det finns betalningsförmåga hos gärningspersonen kan staten som huvudregel inte lämna någon ersättning.

Om sökanden fått del av skadeståndet eller försäkringsersättning utbetald avräknas detta från brottsskadeersättningen. Tidigare gjordes också, i likhet med försäkringsbolagens självrisk, ett grundavdrag om 1 500 kronor. Sedan den 1 juli 2020 har den bestämmelsen i brottsskadelagen upphävts, vilket innebär att det numera inte görs något grundavdrag från brottsskadeersättningen. Brottsskadeersättning bestäms enligt skadeståndsrättsliga principer. När det gäller ersättning för personskada använder Brottsoffermyndigheten, liksom domstolarna, Trafikskadenämndens hjälptabeller vid fastställande av ersättning för sveda och värk, lyte och men samt särskilda olägenheter. Ersättningen för kränkning bestäms utifrån skadeståndsrättslig praxis. Om en domstol efter sakprövning har dömt ut ett skadestånd för kränkning kan Brottsoffermyndigheten inte besluta om en lägre ersättning i den delen. Regelverket i brottsskadelagen gör att brottsskadeersättningen i vissa fall ändå kan bli lägre än det utdömda skadeståndet. Som exempel kan nämnas bestämmelser om avräkning av försäkringsersättning samt regler om jämkning. Den utbetalda brottsskadeersättningen kan även bli högre än utdömt skadestånd. Anledningen till det kan vara att det tillkommit nya omständigheter efter domen som medför en annan bedömning, eller att sökanden har ytterligare yrkanden hos Brottsoffermyndigheten som inte prövats av domstol.