En kvinna utsattes under en period om cirka två och ett halvt år för totalt tio gärningar av en man under och efter den tid de haft en relation. Gärningarna bestod av två fall av misshandel, tre fall av ofredande och fem fall av överträdelse av kontaktförbud. Vid det första misshandelstillfället tog mannen ett tag kring kvinnans käke och tryckte henne mot en spegel i hallen och ned i en säng samt sparkade henne på låret. Vid det andra tillfället tog han tag i kvinnans överarmar och slängde henne i golvet så att hon slog i knät. Våldet medförde smärta, svullnad samt blånad. Det första ofredandetillfället bestod av att mannen under nästan en månads tid sände över 4 000 sms, ringde 34 telefonsamtal, talade in flera meddelande på hennes telefonsvarare samt ringde på hennes porttelefon. Vid det andra tillfället ringde mannen på kvinnans porttelefon och skrek på henne. Vid det sista tillfället av ofredande ställde mannen sin bil utanför kvinnans bostad och blinkade med strålkastarna mot hennes fönster. Överträdelse av kontaktförbud bestod av att mannen ringde på kvinnans porttelefon och skrek på henne, sände e-post till henne vid tre tillfällen samt sände meddelanden till henne via sociala medier.
Mannen dömdes för grov kvinnofridskränkning och att betala skadestånd till kvinnan med 35 000 kronor för kränkning.
Brottsoffermyndighetens bedömning
Brottsoffermyndigheten beviljade kvinnan brottsskadeersättning för kränkning med 50 000 kronor med följande motivering.
Av 5 kap. 6 § första stycket skadeståndslagen framgår att ersättningen för kränkning ska bestämmas efter vad som är skäligt med hänsyn till handlingens art och varaktighet. Det innebär enligt förarbetena att ersättningarna varierar beroende på vilken typ av brott det är fråga om, samt att övergrepp som upprepas eller sker under en längre tidsrymd typiskt sett innebär svårare kränkningar av den personliga integriteten än om motsvarande övergrepp sker vid endast ett tillfälle (se prop. 2000/01:68 s. 52). Den sistnämnda omständigheten är särskilt relevant vid fridskränkningsbrotten eftersom ett utmärkande drag för de brotten är att det rör sig om upprepade kränkningar, inte sällan under en lång tidsperiod.
Införandet av straffbestämmelserna om grov kvinnofridskränkning och grov fridskränkning syftade till att ytterligare markera allvaret i brottsliga gärningar som riktar sig mot personer i nära relationer och som präglas av att de sammantaget är avsedda att systematiskt kränka den utsatta personen (se prop. 1997/98:55 s. 78).
Det straffrättsliga skyddet stärktes 2013, bland annat genom att straffminimum för brotten höjdes från fängelse i sex månader till fängelse i nio månader. I förarbetena till lagändringarna anförde regeringen att det normalt är betydligt allvarligare att kränka en annan person genom upprepade likartade gärningar än om det inte finns något samband mellan gärningarna, vilket ska avspegla sig i bedömningen av straffvärdet. Det gäller i än högre grad när det rör sig om gärningar som riktas mot närstående personer. En höjning av minimistraffet till nio månaders fängelse skulle enligt regeringen innebära att straffet bättre skulle återspegla den samlade brottslighetens straffvärde på en lägsta nivå och därutöver leda till en generell höjning av straffnivån för brottstypen, något som regeringen ansåg eftersträvansvärt. (Se prop. 2012/13:108 s. 16 och 19.)
Ersättningsnivåerna vid fridskränkningsbrotten har varit desamma under en längre tid utan att hänsyn tagits till vare sig det förändrade penningvärdet eller den skärpta synen på brottsligheten. Brottets allvar bör återspeglas i ersättningen till de utsatta personerna. Enligt Brottsoffermyndighetens bedömning motsvarar de ersättningsnivåer som gäller i dag inte den kränkning av den personliga integriteten som offren för dessa brott utsätts för. Det finns därför anledning att höja nivåerna.
Vid bedömningen av kränkningsersättningens storlek vid fridskränknings- brotten är det framför allt allvaret i de enskilda gärningarna, frekvensen samt hur lång tid brottsligheten och därmed kränkningen pågått som ska beaktas. Brotten innehåller också alltid den försvårande omständigheten att de begås av någon som offret ska kunna känna förtroende för. Ofta sker gärningarna dessutom i den utsatta personens hem, en plats där denne ska ha rätt att känna sig trygg och där det kan vara svårt att värja sig från att bli utsatt. En annan omständighet som kan verka i höjande riktning är om gärningar äger rum inför parternas barn. Hänsyn ska vidare tas till den press och systematiska kränkning som offret utsätts för, och som får anses presumera skapa oro, otrygghet och rädsla. En helhetsbedömning av den utsatta personens situation ska inte bara göras vid val av rubricering utan även vid bedömningen av kränkningens ersättningsnivå.
Brottsoffermyndigheten finner att ersättningen för kränkning ska bestämmas till 50 000 kronor.
Ärende 1355/2021