Vårdnadshavares skadeståndsansvar

Vårdnadshavare har enligt 3 kap. 5 § skadeståndslagen ett skadeståndsansvar för skador som deras barn orsakar genom brott. Ansvaret gäller sakskador, personskador och kränkning. Principalansvaret för vårdnadshavare är begränsat till en femtedel av det prisbasbelopp som gäller vid tiden för skadan. Det innebär att den som har utsatts för brott av en person under 18 år kan rikta skadeståndskrav mot både skadevållaren och dennes vårdnadshavare. En exekutionstitel även mot vårdnadshavarna innebär ofta att den skadelidande har bättre förutsättningar att få skadeståndet betalt och kan också öka möjligheten att få brottsskadeersättning. Anledningen till att rätten till brottsskadeersättning kan påverkas är att den är subsidiär till annan ersättning och därför inte lämnas om skadan kan ersättas genom skadestånd. Om talan mot vårdnadshavarna inte förts och de kan antas ha betalningsförmåga kan brottsskadeersättning inte lämnas för den del som vårdnadshavarna har att ansvara för. Brottsoffermyndigheten hänvisar i dessa fall den skadelidande till att föra talan mot vårdnadshavarna innan brottsskadeersättning kan komma ifråga.

I undantagsfall kan vårdnadshavarnas skadeståndsansvar jämkas, om ett sådant ansvar skulle anses uppenbart oskäligt. Exempel på en sådan situation kan vara när barnet är omhändertaget med stöd av lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga.¹