Poliser
När det gäller vissa yrkesgrupper, såsom exempelvis poliser, krävs det något mer än normalt för att ett angrepp ska anses utgöra en allvarlig kränkning när de utsätts för brott i tjänsten. Mot bakgrund av att kraven i praxis ansågs för högt ställda infördes 2022 en särskild bestämmelse i 2 kap. 3 § andra stycket skadeståndslagen som tar sikte på brott som begås mot någon som är i tjänst och som till följd av denna tjänst antas ha särskild beredskap att utsättas för angrepp. Syftet med lagändringen var bland annat att fler fall än tidigare där poliser och andra yrkesgrupper med särskild beredskap utsätts för angrepp i
tjänsten ska ge rätt till kränkningsersättning (se prop. 2021/22:198 s. 26–27). Av det nya stycket framgår att om den som utsätts för brott i tjänsten får anses ha en särskild beredskap för angreppet, ska det vid bedömningen av om kränkningen är allvarlig särskilt beaktas om angreppet riktar sig mot den angripnes privata sfär eller om angreppet är fysiskt.
Vid bedömningen av om den som utsätts för brott i tjänsten ska anses ha en särskild beredskap för angreppet ska det beaktas vilken yrkesgrupp den angripne tillhör. Yrkesgrupper som får anses ha en sådan beredskap är sådana för vilka det ingår i deras normala arbetsuppgifter att på olika sätt hantera våldsamma, hotfulla eller stökiga personer, som exempelvis poliser och ordningsvakter. Bedömningen påverkas dock inte enbart av vilken yrkesgrupp den angripne tillhör, utan också av vilken typ av angrepp det är fråga om, i vilken situation angreppet sker och i vilken utsträckning den angripne har skäl för ökad beredskap. Bedömningen görs utifrån objektiva kriterier. Huruvida den angripne faktiskt var mentalt förberedd för angreppet saknar alltså betydelse (prop. 2021/22:198 s. 53). En allmän utgångspunkt är att det föreligger en särskild beredskap för angrepp när exempelvis en polis ska utföra en arbetsuppgift som på olika sätt innefattar ingripanden mot enskilda. Tydliga fall är vid våldsamma eller upprörda situationer, liksom när en person ska frihetsberövas (se Högsta domstolens dom den 10 mars 2026 i mål T 5479-25 p. 16). Angrepp som riktar sig mot den angripnes privata sfär eller är fysiskt bör som utgångspunkt anses innebära att kravet på allvarlig kränkning är uppfyllt, även om den som utsätts för angreppet i tjänsten får anses ha en särskild beredskap för angreppet. Bedömningen av om en kränkning är allvarlig ska alltid göras utifrån en samlad bedömning av samtliga relevanta omständigheter. Trots att ett angrepp varken är fysiskt eller riktas mot den privata sfären kan en kränkning ändå anses som allvarlig beroende på omständigheterna i det enskilda fallet. De
omständigheter som anges i 5 kap. 6 § skadeståndslagen kan då ge viss vägledning (jfr prop. 2021/22:198 s. 54 och Högsta domstolens dom i mål T 5479-25 p. 27–29).
Vid allvarlighetsbedömningen kan det även ha betydelse i vilken situation angreppet sker och i vilken utsträckning den angripne har skäl för en ökad beredskap. Det är inte ovanligt att situationen är sådan att den eller de som genomför ett ingripande eller annan tjänsteåtgärd har anledning att förvänta sig ett visst verbalt och fysiskt motstånd. Lindrigare fysiska angrepp som utgör rena försök att undkomma eller försvåra ett ingripande bör normalt inte anses utgöra allvarliga kränkningar i skadeståndsrättslig mening. Uppsåtliga fysiska angrepp i form av t.ex. knytnävsslag i ansiktet, sparkar mot känsliga delar av kroppen, bett på oskyddade kroppsdelar, klös i ansiktet eller på andra oskyddade delar av kroppen och liknande bör däremot normalt leda till att angreppet bedöms utgöra en allvarlig kränkning (prop. 2021/22:198 s. 54).